En overklig dag
Den här dagen började väldigt fint. Det var fredag och sista dagen innan min påsksemester. Det kändes som att våren verkligen hade kommit på allvar och utanför min port var gatorna sopade.
Kl 15.15 sitter jag inne på mitt kontor på jobbet och hör någon som liksom ropar eller flämtar till i rummet bredvid. Efter ett tag börjar folk gå runt mellan rummen, ringa och prata i telefon. Då får jag höra vad som hänt. En lastbil har kört in i en folkmassa mitt inne i stan. Jag går in på Aftonbladet.se - flera skadade, några befarade döda, misstänkt terrorattack.
Här börjar sms-andet: Är du ok? Hur mår ni? Alla i säkerhet? Efter ett tag kan jag i alla fall konstatera att inga av mina nära har varit i närheten när det hände.
Snart står det klart att alla tåg, tunnelbanor eller bussar är inställda av säkerhetsskäl. Det börjar ryktas om skottlossning vid andra delar av stan. Jag jobbar i norra delen av Stockholm och behöver åka in till centrum för att ta mig vidare ut till Alvik där jag bor. Några av mina kollegor börjar dra sig hemåt direkt, när dom inser att dom måste gå hem. Jag har kontakt med en kompis som jobbar som polis (som tur var ledig den här dagen) som säger att gärningsmannen fortfarande är fri och att jag gör säkrast i att stanna där jag är. Andra gör som jag och väntar på fler nyheter. Ovanför stan har helikoptrar börjat snurra.
Vid 17.20 har fler och fler gått hem. Alla säger till varandra att ta hand om sig och vara försiktiga på vägen. Dom som har bil frågar om någon behöver skjuts, men dom flesta väljer att gå. Trafiken verkar vara ett enda kaos. Jag ringer till tre olika taxibolag men kommer inte fram någonstans. Jag bestämmer mig till slut också för att börja gå dom ca 8 km jag har hem till mig.
Ute är det långa bilköer och framförallt mycket folk till fots. Flera bussar åker förbi köerna men alla med skylten Ej i trafik. Jag har tre WhatsApp-trådar igång samtidigt med olika släkt och vänner. Några är hemma eller i andra städer, vissa är som jag på väg hem gåendes. Vi uppdaterar varandra längs vägen. Min syster är på väg hem till Stockholm från Lund med ett tåg som har stannat söder om stan. Mina föräldrar är utomlands och följer allt via oss och nyhetsuppdateringarna.
Det är så mycket folk överallt. Det känns lite som att det är något stort event eller en festival, samtidigt som det ligger en tung, märklig stämning över allting. Flera butiker på vägen har stängt i förtid. Alla människor verkar inte heller vara på väg hem. Vissa står i klungor och pratar, andra kanske väntar på att kollektivtrafiken ska starta igen. Jag går förbi platsen där det skulle ha varit misstänkt skottlossning, men ser inga avspärrningar eller något annat som tyder på det. En tjej i tonåren frågar om hon får låna min mobil. Hon har ett upprört samtal med sin mamma som försöker möta upp henne. Jag ser sen att min chef har skickat ett allmänt meddelande om att alla ska maila in och bekräfta att vi klarat oss. Solen skiner.
Efter ungefär en och en halv timma är jag hemma efter den här hemska och sjuka dagen.
Nu önskar vi bara att det aldrig händer igen.
Härligt att även du är OK, och att du kom hem säkert. Obehaglig dag, verkligen.