Oron

Nu har jag varit utmattad/utbränd i ca nio månader. Fortfarande är det en riktig berg-och-dal-bana. Dom första tre månaderna var bara ett rent helvete. Jag fick flytta hem till mina föräldrar, orkade ingenting, mådde illa, gick ner flera kilon i vikt, hade skakningar på morgonen och grät flera timmar om dagen. Jag har haft problem med depressioner i många år så jag trodde att jag helt enkelt hade gått ner mig rejält och nästan aldrig skulle ta mig upp igen. Men jag insåg sen att det här handlade mer om stress och utmattning.
 
Och efter ungefär två och en halv månader så vände det. Jag vet inte riktigt vad som gjorde det, för jag ändrade på en hel massa under dom där månaderna. Ny antidepressiv medicin, hypnosterapi, nya kosttillskott, uppbrott i min relation, flytt och en hel massa vila hade i alla fall effekt till slut och jag började långsamt bli glad och pigg igen. I mitten av augusti kunde jag på darriga ben börja jobba två timmar om dagen.
Efter det känns det som att det gick ganska fort. Jag kunde börja på fyra timmar om dagen, träffa mer kompisar, inreda min lägenhet och fick ny energi av det. Så här i efterhand tillfrisknade jag nog snabbt med tanke på hur otroligt dåligt jag mådde innan.
 
Men jag är ju inte helt återställd än. I december försökte jag gå upp till 75% men insåg efter bara några dagar att det inte skulle funka. Just nu jobbar jag 50% fram till 10 mars så får vi se sen. Jag känner lite att jag står och stampar nu, varför blir jag inte frisk? Jag är tack och lov inte deprimerad längre men kan fortfarande bli otroligt trött. För mycket ljud, för mycket att göra, för mycket folk omkring mig kan verkligen få mig att bli helt slut. Jag är inte alls lika uthållig som jag varit och när väl tröttheten kommer så finns det liksom ingenting att ta av. Det känns som att energin inte går från 100 till 50 utan mer från 50 till 0 och då är det bara viloläge som gäller, inget annat hjälper.
 
Jag förstår att det ännu inte har gått lång tid och att det för dom flesta tar i alla fall 1-2 år att bli friska. Intalar mig att jag hamnat på någon slags platå och att det snart kommer att börja gå framåt igen. Men hjälp vad det tar på tålamodet! Speciellt när oron finns där om hur bra jag kommer kunna bli egentligen. Kommer jag alltid vara känslig för ljud? Kommer jag kunna resa, dansa till hög musik, lära mig surfa? Herregud, jag vill ju ha barn någon dag, hur ska det gå? 
Well, det finns ju inget svar på allt det här nu, jag får helt enkelt vänta och se.
 
 
Tell it like it is Ernst. 
#1 - - Iza Palm:

När man väl varit så trött, så måste man nog låta kroppen ta sin tid att läka. Och kanske så är den inte redo för att gå till 75% riktigt än, för att det liksom ja, blir för mycket. Och man kanske inte blir lika tålig igen för man har lärt sig vart gränsen går. Så att man kan stanna upp innan man faller igen och bli sjuk.
Jag vet inte mycket om utmattningssyndrom, men jag vet hur det är att ta sig tillbaka efter depression/hårt fall. Jag hoppas att det går framåt för dig och att det efter självläkningstid går att jobba mer, och komma framåt med att må bra till 100%. Kram till dig!

Svar: Tack vad fint skrivet😊 Kram!
Johanna

#2 - - SKRIVDIVAN:

Jag känner igen mig i den där otåligheten. Rastlösheten i utmattningen. För mig var det även svårt att "sitta still i båten" när jag väl började må bra. Alltså att inte surfa iväg på första tänkbara energi och göra upp massa nya planer. Att hålla mig till planen har varit min största utmaning. Att göra det långsamt, prova ett nytt sätt. Men i dag jobbar jag heltid igen (första gången på 3,5 år), tack vare att jag tog den "långa vägen". Jag älskar mitt nya jobb som jag först arbetstränade på i 10 mån. Nu anställd. Går jättebra :)

Svar: Åh vad kul och skönt att höra! Det är exakt så, när jag väl började få tillbaka energinblev jag så glad att jag gjorde slut på den direkt.
Johanna