Tillbaka upp på rehabiliterings-hästen
Idag var i alla fall jag ledig, mycket skönt och välbehövligt.
Men ingen sovmorgon blev det, jag hade nämligen en tid kl 8.30 på företagshälsovården där jag ska påbörja min rehabilitering. Efter debaklet på Rehabakademin så var jag ärligt talat inte så sugen på att börja en ny rehab på en annan instans. Det tog tyvärr mycket mer energi än det gav att gå igenom den utredningen.
Men det har faktiskt känts väldigt bra hittills. I fredags var jag där för första gången och träffade en sjuksköterska/rehabsamordnare. Han var väldigt förstående och det märktes att han var van vi patienter med samma problem som jag har. Jag kände mig sedd helt enkelt och det var så skönt med tanke på mitt förra bemötande.
Och ärligt talat, min nästa pojkvän ska vara sjuksköterska, det bestämmer jag nu! Killar som jobbar inom vården och skolan måste ju vara dom gulligaste killarna, jo så är det nog:)
Idag hade vi en träff med min chef för att gå igenom min rehabiliteringsplan. Vi ska senare också träffa en läkare tillsammans och jag ska gå några samtal hos en en terapeut för att få stöd i min upptrappning. Om sex veckor har jag semester och tanken är att jag ska försöka gå upp till 75% innan det. Det känns bra, jag tror att jag börjar bli redo för nästa steg. Men jag ska inte göra samma tabbe som förra gången och gå upp i tid direkt. I stället ska jag försöka höja någon halvtimma var eller varannan vecka, så jag hinner vänja mig.
En sak som jag tänkte på när vi satt där och diskuterade, är hur jag har blivit mer öppen med mitt mående tack vara den här kraschen. Förr pratade jag mest om det med mina närmsta vänner och dom jag verkligen litade på. Bara det har varit en process att våga göra. Och jag skulle absolut inte prata om att jag gick till en psykolog eller tog antidepressiv medicin på jobbet. Så dumt ändå. Som samordnaren sa, olika former av psykisk ohälsa är vår vanligaste sjukdom näst efter förkylningar. Det är inget man ska behöva gömma.
Och nu satt jag där och pratade med min chef om mina återkommande depressioner och att jag har mycket existensiell ångest. Att jag grubblar mycket kring vem jag är och var jag hör hemma. Och det kändes inte speciellt konstigt. En bra utveckling, trots allt.
Jag fick senare på dagen äntligen besked från Försäkringskassan att jag skulle få fortsatt sjukbidrag. Väldigt skönt då det nu har gått ett år sen min första sjukskrivning. Vad jag förstår så blir bedömningarna oftast lite hårdare efter ett år. Så, en verklig lättnad att slippa bråka med dom om hur sjuk jag är!
Jag avslutar inlägget från ett av mina favoritcafeer, Princess-konditoriet i Sundbyberg. Var där idag och åt min andra frukost efter mötet. Dom har så mysig inredning. Jag måste måla om i grönt snart, tänker jag alltid när jag är där.
Hoppas ni också har en fin start på veckan allihopa!
Härligt med bra bemötande! Håller tummarna för att det går mycket bättre denna gång !!
När jag hamnade på akutpsyk första gången, så kände jag att det inte fanns en hake att dölja allt längre. Och det var nog en bra grej, men tanke på hur snabbt jag fick hjälp sedan, egentligen. Inte superlätt att erkänna saker som är tungt heller, det var första gången saker som hallucinationerna jag haft, lämnade min mun åt en lyssnare för första gången på måååånga år. Så, HEJA dig! <3 Kram!!