En sällsam blogg

 

Nu var det ett tag sen jag bloggade, tappade lite lusten efter ett dåligt besked jag fick i tisdags. 

 

Jag har ju gått på ett förprogram på ca en månad på Rehabakademin för min utmattning. Jag hade hoppats få gå det längre programmet som dom har, där man går i en grupp under ca två och en halv månad. Men i tisdags fick jag reda på att jag inte har blivit antagen till det. 

Jag blev framförallt väldigt förvånad eftersom jag inte tyckte att jag hade fått några indikationer på att dom inte skulle anta mig. När jag hade träffat min läkare och terapeut hade dom istället pratat en del om att jag skulle få bestämma vad jag ville och vad som var bäst för mig just nu. Istället blev det nu tvärstopp i tisdags och jag kommer inte få någon rehabilitering där något mer.

 

Anledningen är det som gör mig mest förvånad och arg. Dom tyckte inte att jag var en typisk utmattningspatient utan att jag istället hade något som dom kallade restsymptom av depression. Jag har ju haft återkommande depressioner i flera år och dom menade att man kan bli väldigt trött och orkeslös av dessa. Det jag tycker är så konstigt med detta är dels att dom inte tagit upp detta med mig innan och dels att jag inte har haft några av dessa symptom vid mina depressioner tidigare. Däremot har jag typiska symptom på utmattning; orkeslöshet i musklerna, ljud- och ljudkänslighet, svårigheter att koncentrera mig, sämre minne mm mm. Depression har jag inte haft sedan augusti förra året något som dom också konstaterade när jag gjorde tester. Dom tyckte dessutom inte att jag var tillräckligt sjuk vilket jag inte heller förstår. Jag har varit sjuk i snart ett år, jobbar 16 timmar per vecka och orkar inte med mycket utöver mitt jobb. Vad mer kan dom begära? 

 

Jag blir också så frustrerad eftersom jag har haft så svårt att få hjälp med mina depressioner tidigare. Det jag framförallt har fått är antidepressiva mediciner, riktig psykologhjälp är däremot mycket svårare att bli tilldelad. Jag har då istället betalat tusentals kronor för privat psykolog eftersom det är det jag har känt att jag behövt. Även när jag var student och endast hade CSN-lån att leva på, har jag betalt för psykologtid med min sommarjobbslön. Men nu när jag har en annan sjukdom har jag tänkt att jag kan få bättre hjälp med den. Men då ska jag tydligen in i den där depressionsfållan ändå. 

 

Nä, jag är så trött på det här. Sjukvården för psykisk ohälsa i Sverige måste verkligen shapa upp sig med tanke på hur stort problem det är i vårt land. Och jag tänker inte ge upp, jag tänker fortsätta kämpa för den vård jag har rätt till.