En sällsam blogg

Jag har gått upp en del i vikt sedan jag blev sjuk i utmattningssyndrom, runt 10-15 kg sen förra sommaren. Inga konstigheter alls då jag är mycket orörligare just nu än förut och inte orkar träna mer än lugnare yoga. Jag tar ju också kosttillskott för binjurarna vilket kan göra att man går upp en del, speciellt runt magen. 

 

Jag har verkligen inga större problem med detta vilket jag tycker är väldigt skönt. Hade det varit för bara några år sen hade jag nog inte alls trivts så bra med min nya vikt. Men nu känns det ju helt normalt att jag har blivit lite tyngre. Man går ju upp och ner i vikt, precis som livet. 

 

För några veckor sen kollade jag mitt BMI och blev lite förvånad när det visade på runt 27,5 alltså övervikt. Runt 7 kg till skulle jag klassas som fet. Alltså vad är det där för konstigt mått egentligen? Den hemsidan som jag använde tyckte också att en normalvikt för mig bara kunde ändras fem kg upp eller ner, annars var jag antingen överviktig eller underviktig. 

 

Det är så märkligt att just BMI har blivit så populärt för att mäta hälsa. En kompis till mig var för ett tag sen hos en läkare för att kolla några konstiga symptom som hon hade i halsen. Då tog han fram en BMI-snurra och började prata om att hon behövde gå ner i vikt. Så sjukt! Visste ni förresten att BMI från början togs fram för att användas som mått på befolkningar, för att se om en stor del av ett folk var underviktig. Det är inte alls meningen att det ska användas på privatpersoner. Ändå har det nu fått så stor spridning inom sjukvård och hälsa. 

 

Nu bryr jag mig inte så mycket om vad mitt BMI är, men jag tänker på andra som har gått upp i vikt av någon anledning. Sjukdom, sorg, stress eller vad det nu kan vara. Då ska dom också börja oroa sig för att dom anses som överviktiga av ett dumt mått som inte tar hänsyn till någon annan del av hälsan överhuvudtaget. Nä, så jäkla dumt bara.