Jämförelsesjukan

 
Den här hösten inte varit toppen för mig med utmattningen, så är det ju bara. Det har det såklart inte varit sedan jag blev sjuk men det känns som att dom senaste månaderna har varit extra knöliga och berg-och-dal-baniga. 
 
Jag gick upp i tid, fick järnbrist igen, blev bättre och gick sen upp till 100%, vilket aldrig kändes speciellt bra och nu får jag betala priset för det. Idag fick jag återigen säga, nej stopp! (eller min kropp beordrade mig väldigt tydligt, egentligen redan för några dagar sen), och vara hemma några dagar. 
 
Nu när jag varit sjukskriven så länge börjar det också komma in en liten oro för det och jag börjar jämföra mig med andra. Hur länge var den hemma, hur fort kunde den gå upp i tid, jaha kan hon redan träna då mycket? 
Jag tyckte till en början att det gick väldigt bra för mig och kände mig ärligt talat lite stolt över när någon sa att jag hade blivit bättre fort. Så dumt, egentligen, som att det är en slags tävling? Som att jag skulle vara en duktig sjukskriven?
 
Men egentligen är det väl inte så konstigt, många som har gått in i väggen är väl just såna personer som vill prestera bra och tycker om bekräftelsen utifrån kanske mer än den från sig själva. Att det som andra tycker om en blir så viktigt att man inte riktigt hör det som kommer inifrån. Så har det i alla fall varit för mig. 
 
Och det är ju där jämförelserna börjar. Man börjar fundera på vad som är normalt och okej. Men egentligen är det skit samma. Den enda som verkligen kan bestämma det är ju jag själv, speciellt när det gäller min hälsa. Så lätt att skriva, men så svårt att verkligen förstå. 
2 kommentarer publicerat i Psykisk hälsa
Taggar: Psykisk ohälsa, Utmattningssyndrom, rehabilitering, sjukskrivning, utbränd
#1 - - bylittlenea.blogg.se:

Förstår det där med att vilja vara duktig in absurdum. Det är nog ganska typsikt av oss. Att liksom försöka vara bäst på att bli frisk. Jag tror jag hade den känslan ganska länge i början, att jag liksom skulle ta tag i det hela, bli frisk snabbt och sen kunna visa att "så här gör en". Ja, så blev det inte och jag är ganska mycket mer ödmjuk idag.

Ta hand om dig! Kram

Svar: Usch ja, jag känner igen det där. Lite pinsamt att erkänna men så var det faktiskt. Så lätt gick det ju tyvärr inte, så här ett och ett halvt år senar. All kraft till dig också. Kram!🌸🌟
Johanna

#2 - - Iza Palm:

Den livsfarliga fällan, man hamnar alltid där. Jag som själv varit deprimerad/borderline etc, och som INTE varit sjukskriven, så kan ju folk snarare mena på att då var jag ju aldrig tillräckligt sjuk. Men det är ju varje egen persons resa. Hur man tacklar vardagen, vad man mår bra av, vad man själv "klarar". Jag var ärligt talat rädd för att sjukskriva mig, jag tror inte jag hade tagit mig tillbaka till heltid efter det. Men det är mest troligt bara rädslan i mig.
Det är bara en själv som vet vad man kan, och inte kan. Det är och kommer alltid bara vara en själv som kan svara på det.