Nytt år, nya möjligheter!

 
Hej och gott nytt år!
 
Ursäkta den något klyschiga rubriken men ibland är ju klyschor så passande: ) Förr har jag alltid tyckt att hösten känns som det nya årets början, antagligen för att jag gick i skolan ganska länge. Men nu har jag mer och mer börjat gilla tanken på nyår och att det gamla året är bakom oss och man kan göra en nystart. Att göra en årssummering och se vad man vill ta med in i det nya året och vad som gärna får stanna där. Och bloggandet gör det ju definitivt mer lockande och också lite lättare att göra en sån summering. 
 
För mig var det förra året bra trots min utmattning men tyvärr gör dom sista månaderna att jag gärna lämnar 2017 bakom mig. Hela året blev jag egentligen bättre hela tiden men i oktober började krånglet med Försäkringskassan och efter det blev jag sämre igen. Jag har fått ta det lugnare och dra in på saker som jag orkade göra förut. På nyårsafton igår fick jag som förra året vara hemma för att jag helt enkelt inte orkade med något firande. Jag var bjuden hem till fina kompisar men kände att det hade varit för mycket för mig. Jag måste hela tiden tänka på den där avvägningen mellan vad jag kan orka och vad som kan få mig att få en slags bakfylla av energibrist som jag brukar kalla det. 
 
Därför känns det så skönt att det nu är ett nytt år och att allt kan hända då. Jag försöker komma ihåg att bara för att jag mår så här nu så har jag ingen aning om hur det kommer att kännas om bara några veckor. Som att jag i oktober lite hamnade i en dålig rutin men från och med januari är det nya tider och kan bara bli bättre igen. 
 
Jag hoppas att ni hade ett fint firande och att ni också känner att 2018 kommer med ny frisk luft! 
Kram på er
 

När ångesten slår till

 
Som jag skrivit lite om förut har jag haft problem med depressioner i många år ungefär sen slutet av tonåren. Det har alltid gått lite i vågor men speciellt varit ett problem för mig på vintern. Som för många andra. 
Konstigt nog har det blivit mycket bättre sen jag blev utbränd. Inte dom första månaderna då jag mådde helt otroligt dåligt nästan jämt, men sedan det värsta kaoset var över och jag började ta mig upp igen. 
 
Jag vet inte om det beror på att jag bytte antidepressiva eller om stressen var en stor orsak till att jag mått så dåligt. Jag har i alla fall fått ta det otroligt mycket lugnare än vad jag gjort förut i mitt vuxna liv och det verkar vara bra för mig. Speciellt att jag tar det lugnare i huvudet, eller vad man ska säga, att jag inte tänker på en massa saker som jag vill, borde, kunde göra. Och jämföra mig med vad alla andra gör. Eftersom det jag kan göra är så begränsat fortfarande så tjänar det liksom inte så mycket till att tänka på några alternativ. Det verkar som att jag behövde det. 
 
Några gånger har det dock hänt att jag hamnat i något mörkt, men det har då också gått över fortare. 
I måndags var en sån dag. Jag hade då fått vara hemma helt från jobbet i en vecka, först pga utmattningen men fick också feber och förkylning senare på veckan. Det gjorde då att jag inte träffade så mycket folk utan mest var hemma och på sin höjd pratade med någon i telefon eller gick och handlade någon mat. 
 
På måndagen sen började jag må bättre fysiskt men kände hur ångesten började smyga sig på. Jag tänkte att jag säkert fortfarande var trött och gick och la mig rätt tidigt. Sen sov jag otroligt dåligt hela natten, vaknade hela tiden och hade konstiga drömmar. På morgonen sen var jag som ett vrak och mådde så dåligt att det kändes som att ångesten liksom rök ur öronen. Ni som har känt det förstår hur jag menar, det känns som hela ens kropp är genomsyrad av det på något sätt. 
 
Som tur var bor min gulliga syster inte så långt från mig och jobbade hemma den dagen, så jag messade typ Hjälp, kom hit till henne. Så hon kom över och jag fick prata av mig lite och sen gick vi en lång promenad trots att det snöregnade. Och efter det kändes det mycket bättre. 
 
Jag tror att jag hade börjat snurra in mig i mina egna tankar av att vara hemma så mycket, och det är verkligen inget bra som kommer av det. Ibland kan det vara rätt förklarligt när man börjar må dåligt och det går nästan att se hur det började. Och då kan det också vara enklare att ta sig ur. 
För mig är det också lättare att veta vad som utlöser ångesten nu när det inte är så mycket surr i övrigt. Allting blir lite tydligare. 
 
Det blev visst ett ganska långt inlägg det här, det var inte meningen, men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Kan ni känna igen er i det här? Hur man faktiskt ibland kan förstå vad som utlöser en ångestattack och då veta hur man ska ta sig ur den?

Jämförelsesjukan

 
Den här hösten inte varit toppen för mig med utmattningen, så är det ju bara. Det har det såklart inte varit sedan jag blev sjuk men det känns som att dom senaste månaderna har varit extra knöliga och berg-och-dal-baniga. 
 
Jag gick upp i tid, fick järnbrist igen, blev bättre och gick sen upp till 100%, vilket aldrig kändes speciellt bra och nu får jag betala priset för det. Idag fick jag återigen säga, nej stopp! (eller min kropp beordrade mig väldigt tydligt, egentligen redan för några dagar sen), och vara hemma några dagar. 
 
Nu när jag varit sjukskriven så länge börjar det också komma in en liten oro för det och jag börjar jämföra mig med andra. Hur länge var den hemma, hur fort kunde den gå upp i tid, jaha kan hon redan träna då mycket? 
Jag tyckte till en början att det gick väldigt bra för mig och kände mig ärligt talat lite stolt över när någon sa att jag hade blivit bättre fort. Så dumt, egentligen, som att det är en slags tävling? Som att jag skulle vara en duktig sjukskriven?
 
Men egentligen är det väl inte så konstigt, många som har gått in i väggen är väl just såna personer som vill prestera bra och tycker om bekräftelsen utifrån kanske mer än den från sig själva. Att det som andra tycker om en blir så viktigt att man inte riktigt hör det som kommer inifrån. Så har det i alla fall varit för mig. 
 
Och det är ju där jämförelserna börjar. Man börjar fundera på vad som är normalt och okej. Men egentligen är det skit samma. Den enda som verkligen kan bestämma det är ju jag själv, speciellt när det gäller min hälsa. Så lätt att skriva, men så svårt att verkligen förstå. 
Visa fler inlägg