Det är jag som är bromsklossen

 
Något som jag har märkt hjälper mig som utmattad är att göra saker långsamt. Ibland behöver jag påminna mig om att ta det långsammare och ibland är det bara så att det inte går lika fort som jag hade önskat. Innan jag blev sjuk ville jag alltid att saker skulle gå snabbt och jag gillade att tex jobba fort och effektivt. När jag väl hade börjat med en uppgift så ville jag helst klara av den i ett svep istället för att ta pauser och fortsätta med den senare. Numer kan jag inte alls jobba på det sättet, utan jag försöker sätta tidsramar på hur länge i sträck jag får hålla på med en uppgift. 
 
Något annat som hjälper mig är att röra mig långsamt. Jag kommer ju från Stockholms-området och är rätt van vid att gå fort och göra saker snabbt, speciellt i allmänna miljöer.
I början av min utmattning gick jag väldigt sakta, om jag gick på promenad med någon fick jag ofta säga till hen att sakta ner så att jag skulle hinna med. Numer kan jag vara snabbare, men jag märker att min hjärna inte riktigt hänger med då och att jag mår bättre av att göra saker i ett lugnare tempo. Jag kommer ihåg en intervju med fysioterapeuten Mikael Hedberg som jag hörde i somras i Söndagarna med Stina Wolter. Han berättade att hjärnan upplever mer stress om vi rör oss fort, precis som när vi försöker ta in mycket information snabbt eller har mycket att tänka på samtidigt. Och när man tänker efter är det ju rätt logiskt.  Det är något jag måste påminna mig om, speciellt när jag är inne i stan. För hjälp vad det ska gå fort hela tiden! Folk har så bråttom så man kan tro att alla har något livsviktigt dom ska göra. Fast dom egentligen kanske inte ens är sena till jobbet. 
 
Jag var förut en sån som irriterade mig på att människor gick långsamt. Nu är det jag själv som är den personen. Och jag märker ju hur folk omkring mig blir störda. Det är liksom inte riktigt okej att vara så långsam som jag är. Jag bryr mig inte så mycket om det, men jag tänker på hur det är för andra som kanske helt enkelt inte kan vara snabbare. Om man sitter i rullstol, är gammal eller har något handikapp, hur ska det då inte kännas för den personen? Min farmor är 93 år och har sen några år tillbaka inte kunnat gå utan rullator. Det är inte konstigt att hon  inte tycker om att röra sig ute så mycket. Hon måste ju känna att hon har en helt annan takt än alla andra. 
 
Härom dagen mötte jag en kvinna med barnvagn på trottoaren. Hon fastnade lite med hjulen på vägkanten och jag fick stannar till lite för att hon skulle komma förbi. 
- Oj förlåt, tar jag för lång tid på mig! utbrast hon. 
Alltså va!
 
Tyvärr tror jag inte att vi har nått gränsen. Det verkar snarare som att allt ska gå fortare och fortare hela tiden. Men varför måste det gå så snabbt? Och börjar samhället gå så fort att vissa människor inte ens får plats? Vad är det egentligen vi har så bråttom till?

Om svårigheter att få hjälp av vården med psykisk ohälsa

 
Hej på er!
 
Nu var det ett tag sen jag bloggade, tappade lite lusten efter ett dåligt besked jag fick i tisdags. 
 
Jag har ju gått på ett förprogram på ca en månad på Rehabakademin för min utmattning. Jag hade hoppats få gå det längre programmet som dom har, där man går i en grupp under ca två och en halv månad. Men i tisdags fick jag reda på att jag inte har blivit antagen till det. 
Jag blev framförallt väldigt förvånad eftersom jag inte tyckte att jag hade fått några indikationer på att dom inte skulle anta mig. När jag hade träffat min läkare och terapeut hade dom istället pratat en del om att jag skulle få bestämma vad jag ville och vad som var bäst för mig just nu. Istället blev det nu tvärstopp i tisdags och jag kommer inte få någon rehabilitering där något mer.
 
Anledningen är det som gör mig mest förvånad och arg. Dom tyckte inte att jag var en typisk utmattningspatient utan att jag istället hade något som dom kallade restsymptom av depression. Jag har ju haft återkommande depressioner i flera år och dom menade att man kan bli väldigt trött och orkeslös av dessa. Det jag tycker är så konstigt med detta är dels att dom inte tagit upp detta med mig innan och dels att jag inte har haft några av dessa symptom vid mina depressioner tidigare. Däremot har jag typiska symptom på utmattning; orkeslöshet i musklerna, ljud- och ljudkänslighet, svårigheter att koncentrera mig, sämre minne mm mm. Depression har jag inte haft sedan augusti förra året något som dom också konstaterade när jag gjorde tester. Dom tyckte dessutom inte att jag var tillräckligt sjuk vilket jag inte heller förstår. Jag har varit sjuk i snart ett år, jobbar 16 timmar per vecka och orkar inte med mycket utöver mitt jobb. Vad mer kan dom begära? 
 
Jag blir också så frustrerad eftersom jag har haft så svårt att få hjälp med mina depressioner tidigare. Det jag framförallt har fått är antidepressiva mediciner, riktig psykologhjälp är däremot mycket svårare att bli tilldelad. Jag har då istället betalat tusentals kronor för privat psykolog eftersom det är det jag har känt att jag behövt. Även när jag var student och endast hade CSN-lån att leva på, har jag betalt för psykologtid med min sommarjobbslön. Men nu när jag har en annan sjukdom har jag tänkt att jag kan få bättre hjälp med den. Men då ska jag tydligen in i den där depressionsfållan ändå. 
 
Nä, jag är så trött på det här. Sjukvården för psykisk ohälsa i Sverige måste verkligen shapa upp sig med tanke på hur stort problem det är i vårt land. Och jag tänker inte ge upp, jag tänker fortsätta kämpa för den vård jag har rätt till. 

Börja blogga?

 
Jag har läst bloggar himla länge, säkert över tio år. Egentligen har jag nog velat starta en blogg länge också, men inte riktigt kommit till skott förrän i år. Ett av mina band hade en blogg på vår hemsida ett tag (tror inte jag vågar länka:) och den tyckte jag det var väldigt roligt att skriva. 
 
Det är något så väldigt skönt med att vara kreativ på det här snabba sättet, välj ett ämne och bara skriva några rader om det liksom. Jag försöker att inte censurera mig för mycket utan bara skriva det som kommer upp och sen posta rätt snabbt innan jag hinner tänka för mycket och bli kritisk. Jag skriver låttexter och dikter ibland och då är det ett himla pillande och suddande innan jag blir nöjd. 
 
Jag har ju också dragits med återkommande depressioner i ungefär tio år, som bland annat berott mycket på dålig självkänsla. Så jag har lätt för att bli kritisk mot mig själv och har varit lite rädd för att ingen ska vilja läsa eller inte tycka om mig som jag framställde mig i bloggen. Och tänk om jag skulle få en massa sura kommentarer, hur skulle jag klara det?
Den här utmattningen som jag är inne i nu, har ändå fått mig att bli bättre på det här på många sätt. Jag vet inte riktigt vad som hänt faktiskt, men jag tror att det kan bero på att jag helt enkelt inte har så mycket energi att ge till andra just nu, jag måste ha nästan all energi jag har kvar till mig själv. Jag behöver vara tydlig med mina gränser och är det någon som tar för mycket av min energi så kan jag helt enkelt inte ägna tid åt hen. Och om jag nu vill blogga och det ger mig glädje och energi, ja då ska jag göra det. Skitsamma om det är någon som inte gillar det!
 
Och jag måste säga att det är över förväntan roligt! Att skriva om och fota min vardag, att grotta ner mig i olika miljöämnen och skriva ner mina tankar just nu. Att skriva om min psykiska hälsa ur något slags utifrån perspektiv tror jag också är bra för mitt tillfrisknande, då jag behöver fundera lite extra på vad som hjälper mig och hur jag gör för att må bra. 
 
Sen är jag också så glad för er som läser och kommenterar här så klart. Jag blir glad för varje kommentar ska ni veta! Jag kommer ihåg när jag fick min första kommentar på mitt andra inlägg av fina Madelein som också bloggar här på blogg.se, så himla kul var det!
Jag vet ju att många av er också har bloggar, vad är det ni gillar med att blogga? Hur kom det sig att ni började? Skriv gärna en kommentar och berätta!
Kram på er<3
 
Visa fler inlägg