Hur var mitt jan-juni 2017?

 
Nu har snart halva 2017 gått redan och jag tänkte titta tillbaka lite på hur dom senaste sex månaderna varit. Jag hittade den här listan hos Sandra Beijer som jag tyckte passade bra för det.

Vad var bäst?

Att jag började må så mycket bättre igen. Att jag trots allt har mått mycket bättre psykiskt denna vinter än vad jag gjort på flera år, även om kroppen inte alls har varit med på tåget. Att det blev vår och sommar igen!

Vad var sämst?

Att jag fortfarande är sjuk ändå. Trots att det går snabbt framåt tror jag, så är det här ju det segaste någonsin. Det här är verkligen sjukdom man får ha bråttom i, för tillfrisknandet går verkligen i snigelfart. Hade jag vetat att jag fortfarande inte skulle vara frisk efter tretton månader förra året hade jag knappt orkat med. Tur att man inte vet sånt innan. Men å andra sidan kanske det är precis det vi som bränner ut oss behöver. Ett riktigt sakta mak och så lite måsten, krav och press som möjligt under en lång tid.

Vilken månad var din favorit?

Juni so far. Även om maj var månaden det kändes som att det vände och jag började bli starkare igen. Som jag tror jag skrivit förut, så känns det inte som att jag har haft sommar på två år då förra året försvann i något slags töcken. Är så glad och fascinerad av värmen och all grönska som kommit nu. Hade glömt att Sverige liksom blir ett annat land denna tid på året.

Gjorde du något du aldrig gjort förut?

Jag började ju för sjutton blogga 1 januari i år! Bästa jag gjort på länge. Borde jag gjort för länge sen, så jäkla kul är det!

Har du rest?

Nä, nästan inget tyvärr. Har inte haft orken och varit rädd för att åka någonstans och sen bara bli jättetrött av allt nytt. Men det sägs ju också att man kan få ny energi av miljöombyte så borde kanske ha gjort det? Får bli under nästa halva av året.

Vad har varit svårast?

Att jag saknar min förra pojkvän så mycket fortfarande. Vi träffades på midsommar för två år sen och det var nog kärlek vid första ögonkastet för oss båda. Jag trodde att när det händer, då är det liksom meningen att man hör ihop. Jag har fortfarande så svårt att acceptera att det inte blev så. Han bor i Tyskland och distansförhållandet var väl en av anledningarna till att jag blev utmattad. Och relationen kraschade tillsammans med mig. Och allting från Tyskland påminner mig fortfarande om honom. Alltså kan alla tyska turister bara dra? 

När går det över?

Har du lärt dig något?

Jag borde ha lärt mig att planera mina måltider bättre men det verkar aldrig riktigt gå in. Har alltid varit dålig på att planera. 

Men annars har jag lärt mig att jag behöver ta hand om mig själv mycket mer och strunta i hur det kan påverka andra (inte på ett elakt sätt så klart). Att stå upp för mig själv mer och inte låta andra bete sig illa mot mig. Att jag behöver ett tryggt och stabilt boende som jag kan göra till mitt och landa i.

Vad har varit soundtracket?

Jag har inte lyssnat så mycket på musik men Lalehs Bara få va mig själv har jag haft lite som en theme song i mitt huvud när saker har känts jobbigt. Jag ska aldrig ta skit igen. Damn right!

Har du saknat något?

Att vara lyckligt kär.

Hade du några mål för halva 2017?

Nja, det har varit rätt svårt att sätta några mål det här året eftersom jag inte riktigt vet hur min hälsa kommer vara. Men att blogga är något som ger mig energi, så jag har planer på att blogga lite oftare än vad jag gör nu under sommaren och kanske fortsatt till hösten. Köpa en systemkamera och kanske till och med börja filma lite grann. Det vill jag!

Vad ser du fram emot resten av året?

Nu ser jag mest fram emot hela långa sommaren. Att bli ännu friskare. Vara mer social eftersom jag blivit rätt sällskapssjuk på sista tiden, vilket känns som ett friskhetstecken! Bjuda hem kompisar på vin på balkongen. Sola och bada. Inreda klart min lägenhet. Ja sånt. Framtiden är ljus, det känner jag på mig:)

Bilder från min Pinterest

Hur en förvirrad hjärna försöker hitta till frisören

 
Hej! Roligt att det var så många som tyckte att jag skulle satsa på en ny frisyr! Nu blev det inte så idag, men jag tror verkligen jag ska försöka slå till snart. Kort är ju så snyggt ändå. 
 
Idag gick det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Alltså jag är en rätt snurrig person i vanliga fall, det måste jag säga, men sen utmattningen har det liksom blivit några snäpp värre. Det här med att planera är rätt svårt, för det känns ofta som att jag måste tänka igenom allt sju extra gånger för att det är så svårt att komma ihåg allt. 
 
Jag hade bokat tid för både klipp och färg hos en ny frisör för jag har inte riktigt hittat någon som jag vill fortsätta gå hos i Stockholm än. Jag ville också ha en som färgade med lite miljövänligare färger och hittade en som låg ca en trekvart från mig på Ekerö. 
Det första jag gjorde var att kolla fel i SL-appen när jag sökte på vägen från mig och trodde att tunnelbanan gick tiden då appen räknade att jag skulle gå hemifrån. Jag var alltså runt tio minuter för tidig, vilket ju egentligen är en bra grej, men blev ändå rätt irriterad då jag är ovan att gå upp så tidigt just nu (runt halv åtta), och såklart hade stressat på morgonen. 
 
I alla fall, jag tog sen bussen från Brommaplan som är en station där det går rätt många bussar. När jag hade åkt ungefär en halvtimma och nästan borde vara framme, började jag ana oråd. På vägen hade jag tyckt att det var rätt märkligt att bussen åkte igenom Spånga, men jag hittar rätt dåligt i Stockholm så det var säkert rätt tänkte jag. Men sen började jag känna igen mig alltför mycket och japp, på skylten i mittgången stod det buss mot Spånga station och inte mot Ekerö. Bara att gå av och åka tillbaka igen. 
 
Jag måste ha åkt bussen åt fel håll trodde jag, bussar åker ju åt två håll, borde jag ha tänkt på. Men när jag tittade i appen igen så verkar jag ha fått någon slags kortslutning när jag gick på vid Brommaplan. Jag skulle ta Blå buss 177 och jag hade tagit Röd buss 117. Eh ja, hurra, bra jobbat...
Där jag var nu skulle det ta ytterligare en timma till frisören och jag ringde och sa att jag skulle bli ungefär fyrtio minuter försenad. 
 
Jag lyckades i alla fall ta mig tillbaka till Brommaplan och hitta rätt buss och var tillslut framme i Ekerö. När jag sedan hittar till mitt slutdestination via appen så ligger det ingen frisör där. Där är bara en skola och några bostadshus. Då ser jag att jag bara har sökt på vägnamnet och inte numret. Hur lång kan en väg vara, brukar jag tänka och det rätt ofta visar det sig att jo, dom kan vara rätt långa. När jag nu sökte upp numret var jag 1,3 km från salongen och hade såklart gått av vid fel station. 
När jag kom fram till frisören var jag över en timma sen. Underbart. 
 
Och den frisören var inte speciellt glad då. Eller så är det bara jag som tolkar in det för hon var inte särskilt pratsam och verkade vara väldigt arg på mitt hår. Och hon frågade inte ens vad jag jobbade med, vilket måste vara något av det första man lär sig på frisörskolan? 
Jag kände i alla fall att det inte var riktigt läge att diskutera nya frisyrer utan det blev bara topparna och ingen färg hann jag med heller. 
 
Men nu är det i alla fall klippt! Får se hur lång tid det tar för mig att färga håret. Då ska jag vara ute minst två timmar i förväg tror jag. 
 
 

Tillbaka upp på rehabiliterings-hästen

 
Hej på klämdagen!
Idag var i alla fall jag ledig, mycket skönt och välbehövligt. 
 
Men ingen sovmorgon blev det, jag hade nämligen en tid kl 8.30 på företagshälsovården där jag ska påbörja min rehabilitering. Efter debaklet på Rehabakademin så var jag ärligt talat inte så sugen på att börja en ny rehab på en annan instans. Det tog tyvärr mycket mer energi än det gav att gå igenom den utredningen. 
 
Men det har faktiskt känts väldigt bra hittills. I fredags var jag där för första gången och träffade en sjuksköterska/rehabsamordnare. Han var väldigt förstående och det märktes att han var van vi patienter med samma problem som jag har. Jag kände mig sedd helt enkelt och det var så skönt med tanke på mitt förra bemötande. 
Och ärligt talat, min nästa pojkvän ska vara sjuksköterska, det bestämmer jag nu! Killar som jobbar inom vården och skolan måste ju vara dom gulligaste killarna, jo så är det nog:)
 
Idag hade vi en träff med min chef för att gå igenom min rehabiliteringsplan. Vi ska senare också träffa en läkare tillsammans och jag ska gå några samtal hos en en terapeut för att få stöd i min upptrappning. Om sex veckor har jag semester och tanken är att jag ska försöka gå upp till 75% innan det. Det känns bra, jag tror att jag börjar bli redo för nästa steg. Men jag ska inte göra samma tabbe som förra gången och gå upp i tid direkt. I stället ska jag försöka höja någon halvtimma var eller varannan vecka, så jag hinner vänja mig. 
 
En sak som jag tänkte på när vi satt där och diskuterade, är hur jag har blivit mer öppen med mitt mående tack vara den här kraschen. Förr pratade jag mest om det med mina närmsta vänner och dom jag verkligen litade på. Bara det har varit en process att våga göra. Och jag skulle absolut inte prata om att jag gick till en psykolog eller tog antidepressiv medicin på jobbet. Så dumt ändå. Som samordnaren sa, olika former av psykisk ohälsa är vår vanligaste sjukdom näst efter förkylningar. Det är inget man ska behöva gömma. 
Och nu satt jag där och pratade med min chef om mina återkommande depressioner och att jag har mycket existensiell ångest. Att jag grubblar mycket kring vem jag är och var jag hör hemma. Och det kändes inte speciellt konstigt. En bra utveckling, trots allt. 
 
Jag fick senare på dagen äntligen besked från Försäkringskassan att jag skulle få fortsatt sjukbidrag. Väldigt skönt  då det nu har gått ett år sen min första sjukskrivning. Vad jag förstår så blir bedömningarna oftast lite hårdare efter ett år. Så, en verklig lättnad att slippa bråka med dom om hur sjuk jag är!
 
Jag avslutar inlägget från ett av mina favoritcafeer, Princess-konditoriet i Sundbyberg. Var där idag och åt min andra frukost efter mötet. Dom har så mysig inredning. Jag måste måla om i grönt snart, tänker jag alltid när jag är där. 
 
Hoppas ni också har en fin start på veckan allihopa!
Visa fler inlägg