När ångesten slår till

 
Som jag skrivit lite om förut har jag haft problem med depressioner i många år ungefär sen slutet av tonåren. Det har alltid gått lite i vågor men speciellt varit ett problem för mig på vintern. Som för många andra. 
Konstigt nog har det blivit mycket bättre sen jag blev utbränd. Inte dom första månaderna då jag mådde helt otroligt dåligt nästan jämt, men sedan det värsta kaoset var över och jag började ta mig upp igen. 
 
Jag vet inte om det beror på att jag bytte antidepressiva eller om stressen var en stor orsak till att jag mått så dåligt. Jag har i alla fall fått ta det otroligt mycket lugnare än vad jag gjort förut i mitt vuxna liv och det verkar vara bra för mig. Speciellt att jag tar det lugnare i huvudet, eller vad man ska säga, att jag inte tänker på en massa saker som jag vill, borde, kunde göra. Och jämföra mig med vad alla andra gör. Eftersom det jag kan göra är så begränsat fortfarande så tjänar det liksom inte så mycket till att tänka på några alternativ. Det verkar som att jag behövde det. 
 
Några gånger har det dock hänt att jag hamnat i något mörkt, men det har då också gått över fortare. 
I måndags var en sån dag. Jag hade då fått vara hemma helt från jobbet i en vecka, först pga utmattningen men fick också feber och förkylning senare på veckan. Det gjorde då att jag inte träffade så mycket folk utan mest var hemma och på sin höjd pratade med någon i telefon eller gick och handlade någon mat. 
 
På måndagen sen började jag må bättre fysiskt men kände hur ångesten började smyga sig på. Jag tänkte att jag säkert fortfarande var trött och gick och la mig rätt tidigt. Sen sov jag otroligt dåligt hela natten, vaknade hela tiden och hade konstiga drömmar. På morgonen sen var jag som ett vrak och mådde så dåligt att det kändes som att ångesten liksom rök ur öronen. Ni som har känt det förstår hur jag menar, det känns som hela ens kropp är genomsyrad av det på något sätt. 
 
Som tur var bor min gulliga syster inte så långt från mig och jobbade hemma den dagen, så jag messade typ Hjälp, kom hit till henne. Så hon kom över och jag fick prata av mig lite och sen gick vi en lång promenad trots att det snöregnade. Och efter det kändes det mycket bättre. 
 
Jag tror att jag hade börjat snurra in mig i mina egna tankar av att vara hemma så mycket, och det är verkligen inget bra som kommer av det. Ibland kan det vara rätt förklarligt när man börjar må dåligt och det går nästan att se hur det började. Och då kan det också vara enklare att ta sig ur. 
För mig är det också lättare att veta vad som utlöser ångesten nu när det inte är så mycket surr i övrigt. Allting blir lite tydligare. 
 
Det blev visst ett ganska långt inlägg det här, det var inte meningen, men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Kan ni känna igen er i det här? Hur man faktiskt ibland kan förstå vad som utlöser en ångestattack och då veta hur man ska ta sig ur den?
En kommentar publicerat i Psykisk hälsa
Taggar: Psykisk ohälsa, Utmattningssyndrom, depression, utbränd, ångest
#1 - - Dixi Wonderland:

Bra att du vågade kontakta din syster. Ofta när man mår dåligt så isolerar man sig så cred till dig :) Hoppas att du mår bättre snart.

Svar: Tack snälla🌸 Blev mycket bättre sen vilket var skönt☺️
Johanna