En sällsam blogg

Något som jag har märkt hjälper mig som utmattad är att göra saker långsamt. Ibland behöver jag påminna mig om att ta det långsammare och ibland är det bara så att det inte går lika fort som jag hade önskat. Innan jag blev sjuk ville jag alltid att saker skulle gå snabbt och jag gillade att tex jobba fort och effektivt. När jag väl hade börjat med en uppgift så ville jag helst klara av den i ett svep istället för att ta pauser och fortsätta med den senare. Numer kan jag inte alls jobba på det sättet, utan jag försöker sätta tidsramar på hur länge i sträck jag får hålla på med en uppgift. 

 

Något annat som hjälper mig är att röra mig långsamt. Jag kommer ju från Stockholms-området och är rätt van vid att gå fort och göra saker snabbt, speciellt i allmänna miljöer.

I början av min utmattning gick jag väldigt sakta, om jag gick på promenad med någon fick jag ofta säga till hen att sakta ner så att jag skulle hinna med. Numer kan jag vara snabbare, men jag märker att min hjärna inte riktigt hänger med då och att jag mår bättre av att göra saker i ett lugnare tempo. Jag kommer ihåg en intervju med fysioterapeuten Mikael Hedberg som jag hörde i somras i Söndagarna med Stina Wolter. Han berättade att hjärnan upplever mer stress om vi rör oss fort, precis som när vi försöker ta in mycket information snabbt eller har mycket att tänka på samtidigt. Och när man tänker efter är det ju rätt logiskt.  Det är något jag måste påminna mig om, speciellt när jag är inne i stan. För hjälp vad det ska gå fort hela tiden! Folk har så bråttom så man kan tro att alla har något livsviktigt dom ska göra. Fast dom egentligen kanske inte ens är sena till jobbet. 

 

Jag var förut en sån som irriterade mig på att människor gick långsamt. Nu är det jag själv som är den personen. Och jag märker ju hur folk omkring mig blir störda. Det är liksom inte riktigt okej att vara så långsam som jag är. Jag bryr mig inte så mycket om det, men jag tänker på hur det är för andra som kanske helt enkelt inte kan vara snabbare. Om man sitter i rullstol, är gammal eller har något handikapp, hur ska det då inte kännas för den personen? Min farmor är 93 år och har sen några år tillbaka inte kunnat gå utan rullator. Det är inte konstigt att hon  inte tycker om att röra sig ute så mycket. Hon måste ju känna att hon har en helt annan takt än alla andra. 

 

Härom dagen mötte jag en kvinna med barnvagn på trottoaren. Hon fastnade lite med hjulen på vägkanten och jag fick stannar till lite för att hon skulle komma förbi. 

- Oj förlåt, tar jag för lång tid på mig! utbrast hon. 

Alltså va!

 

Tyvärr tror jag inte att vi har nått gränsen. Det verkar snarare som att allt ska gå fortare och fortare hela tiden. Men varför måste det gå så snabbt? Och börjar samhället gå så fort att vissa människor inte ens får plats? Vad är det egentligen vi har så bråttom till?