Hotellsäng och morgonstress
Gick upp klockan 7 och sen var det fullt ös hela dagen med diskussioner, föreläsning och gemensamma måltider. Det där med att äta och prata samtidigt har jag alltid haft svårt för, och nu är det förstås värre än vanligt. Slutar alltid med att jag är absolut sist kvar och folk får vänta på mig.
Men jag tycker att det gick över förväntan bra! Märkte framförallt att min ljudkänslighet har blivit betydligt bättre. Att vara i bullriga matsalar med mycket folk brukade vara jättesvårt förut, men nu störde det mig inte alls så mycket. Vi hade tom en två timmars-lektion i blåsinstrument och jag klarade mig utan öronproppar. Det var alltså en annorlunda form av team building som min chef hade fått nys om, om någon undrar!
Något som däremot aldrig verkar bli bättre är min tidsoptimism. Igår lyckades jag komma en timma försent för att jag först tog för lång tid på mig på morgonen, inte hade packat innan och sen missbedömde tiden det skulle ta att åka till konferensen. Jag förstår liksom inte att jag aldrig lär mig? Tycker att flera år av morgonstress borde kunna få mig att komma ihåg att vara ute i god tid? Men nej.
Hörde förresten att forskning har visat att tidsoptimister generellt är mer optimistiska människor, är mer nöjda med livet och därför har bättre hälsa. Vete sjutton om det stämmer in på mig dock. Men vem vet, det kanske visar sig senare i livet? Och att bränna ut sig kanske ändå tyder att man har en stark tro på sin förmåga och tror att man klarar mer än vad man gör? Intressant var det i alla fall. Nä, nu ska jag gå och stupa i säng. God natt!
Vad intressant och jag är en av dom som tror att jag klarar mer än vad jag gör! :-D Kramis