En sällsam blogg

Jag har brottats med depressioner och psykisk ohälsa i många år nu. Det är sjukdomar som det inte finns något enkelt svar på. Det är mycket upp till en själv att försöka hitta rätt med mediciner, terapi och såklart vad i livet som kan förändras och ta reda på vad som skaver. 

 

Sen jag blev utbränd förra våren har jag faktiskt mått ovanligt bra rent psykiskt. Om man nu kan säga så eftersom utmattning till stor del också handlar om psykisk ohälsa. Jag har liksom varit lugnare och det är som att jag har behövt fokusera så mycket på att bli bättre i utmattningen att jag inte har haft energi över till att fundera på andra problem. Eller om det är nya mediciner som har gjort att jag mår bättre, det är alltid svårt att säga. 

 

Dom senaste veckorna har jag däremot känt av lite av den där välbekanta nedstämdheten igen. Inte så att jag skulle säga att det är en depression men bara lite närmare till att se problem och dom där tankarna som undrar vart jag är på väg och vad jag egentligen gör med mitt liv. 

 

Med det här kommer också andra välbekanta känslor som att känna lite skuld över att må så här. Jag tror att det är många som drabbas av psykisk ohälsa som känner igen sig i det, att man liksom ser en del av sjukdomen som sitt eget fel. Är inte det konstigt? Det är som att jag genast börjar fundera på vad jag kan ha gjort för fel, vad jag borde ha ändrat på eller fortsatt med. Och samtidigt lite skuldkänslor för att jag ändå har det så bra, vad har jag egentligen att må dåligt över?

 

Jag undrar om det här beror på att man måste vara så aktiv själv för kunna må bättre? I alla fall har jag själv alltid sett det så. Jag har velat testa olika behandlingar, läst på och läst på och vägrat gå med på att dåligt mående är något jag ska behöva leva med utan det ska gå att bli frisk. Så när samma sak har återkommit har jag velat gå vidare, lyfta på nästa sten för att se vad som kan hjälpa. 

 

I vilket fall är det så jäkla onödigt att lägga skuld på sig själv. Vad jag förstår beror depressioner till 50 % miljön omkring en och 50 % på ärftlighet. Om man blir sjuk är det alltså en stor sannolikhet att man har fötts med en benägenhet att utveckla depression. Precis som med väldigt många andra sjukdomar. Om jag nu skulle ha fått skolios som min farmor har, inte skulle jag skylla på mig själv för det? Livet är ju lite av ett lotteri och alla har vi olika svagheter. 

 

Det ligger väl lite i sjukdomens natur också att klanka ner på sig själv för allt möjligt. Depressioner och låg självkänsla jobbar ju ofta tätt ihop. Men desto mer dumt då att lägga en extra börda på sig själv ovanpå det man redan har. Jag ska i alla fall försöka att se det som att det är min genetik som gör sig påmind igen och inte jag som har gjort något fel. Jag vill fortsätta jobba mot sjukdomen men inte ta på mig skulden för den. 

 

Det här sa mitt Yogi-te till mig här om dagen. Det tror jag på:)