Ett år med utmattningssyndrom

 
Den 16 maj var det ett år sedan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom och depression. Egentligen var första gången 2 maj, men då klarade jag av komma tillbaka en vecka och jobba innan jag kraschade helt. 
 
Och vilket himla år det har varit. 
Dom första månaderna var det jobbigaste jag någonsin varit med om. Mitt huvud kändes som en tvättmaskin och jag hade svårt att hålla en enda tanke kvar i huvudet. Bara att gå och ta en dusch kändes som en oöverstiglig uppgift. Jag mådde illa, hade ingen matlust, var alldeles darrig på morgonen och gick ner fem kilo på ungefär två veckor. Men det värsta var att jag var så otroligt ledsen. Det kändes som att någon hade satt på kranen och jag kunde inte sluta gråta. Jag grät i timmar varje dag. Att prata var jobbigt för jag kunde inte koncentrera mig på vad människor sa. Samtidigt hade jag ingen ork att göra något så det var svårt att hålla tankarna på något som kunde göra mig gladare. Min kropp hade satt stopp, både fysiskt och psykiskt. Det kändes som att jag satt i ett fängelse och jag hade ingen aning om när det skulle ta slut. Det enda jag kunde göra var att vänta, låta dagarna gå och hoppas på att det skulle gå över. 
 
Det enda som fick mig att kunna tänka på annat var att titta på tv. Det låter kanske som en dålig ide att ligga i en soffa när man lider av psykisk ohälsa, men det var det som fungerade för mig. Att läsa i längre stunder var för jobbigt men jag kunde fokusera på lättsamma tv-program och mina tankar fick en paus. Så jag plöjde säsong efter säsong av The great british bake-off, Call the midwife och Sveriges mästerkock. 
Efter ett tag märkte jag också att frågesportsspel fungerade. Jag hittade en sida på internet med olika kategorier av frågor, och det kunde jag och min syster sitta och spela. Det var skönt att bara försöka fundera på svaren och läsa frågor. Då kunde jag inte tänka på annat. 
 
Som tur var vände det efter bara två månader. Jag vet inte riktigt vad som gjorde det, men kring mitten av juli började jag må bättre. Jag var fortfarande väldigt orkeslös, men jag började bli glad igen. Jag hade bytt den antidepressiva medicin som jag ätit i flera år (från Citalopram till Venlafaxin om någon undrar), så kanske var det den som började fungera. Efter tre månader kunde jag så smått börja jobba igen. Jag var så glad för det. Bara att kunna gå dit, göra något, svara på mail och känna mig lite normal igen, gjorde att jag började må bättre. Såklart är det inte så för alla men för mig var det så. 
 
Efter det har det varit lite av en bergochdal-bana. Det har gått mycket framåt men också en del bakåt. Jag har skrivit tidigare om att jag har tagit mycket hjälp av kosttillskott och kände mig mycket sämre när ett av dom slutade säljas. Jag har fortfarande problem med min uthållighet men kan oftast känna när den där tvättmaskinen börjar snurra i huvudet igen och jag måste bromsa. Men ibland har jag tagit i för mycket och då är det bara att bryta ihop, vila, äta och gå och lägga mig. Sen mår jag ofta mycket bättre dagen efter. 
Mina lediga dagar är fortfarande mycket lugna men jag behöver i alla fall inte ligga i raklångt soffläge hela dagen längre, utan kan oftast hitta på något roligare också. 
 
Jag har varit hos en kostrådgivare och lagt om min kost och jag tror att det har en bra inverkan. Men jag är lite försiktigt optimistisk och jobbar nu på att försöka gå upp i arbetstid till 75% snart. Men jag tänker ta det försiktigt och höja med ungefär 15-30 min i veckan ett tag först. För en sak har jag verkligen lärt mig, det finns ingenting som går snabbt med den här sjukdomen (ja, kanske förutom kraschen då). Den kan inte stressas, puschas eller skyndas på, på något sätt. Var tålmodig och ta det lugnt verkar vara det enda som hjälper. 
 
Jag har på något sätt förlikat mig med det tror jag. För det verkar vara precis det som min kropp behöver. Efter att  ha stressat, velat att saker ska gå snabbt, tyckt om när det händer mycket så är väl det här lugna tempot något som är helt rätt för mig. Och så länge jag i alla fall är glad gör det inte lika mycket om kroppen ibland sätter stopp. Och trots att det går långsamt så kan jag ändå se hur långt jag har kommit om jag jämför med ett år sen. För jag är hellre trött än ledsen alla dagar i veckan. Till skillnad från dom där hemska månaderna förta året, kommer jag att kunna njuta och må bra den här sommaren även om det är med mindre ork. 
 
Ikväll kommer en kompis hit, vi ska ta med oss picknick, gå ut i värmen och sätta oss nere vid vattnet. Och jag kommer kunna lyssna på henne och höra hur hon haft det sen senast vi sågs. Det är så skönt att må bra igen. 
 
7 kommentarer publicerat i Psykisk hälsa
Taggar: Psykisk ohälsa, Utmattningssyndrom, depression, rehabilitering, utbränd
#1 - - Louise:

Usch då men tur att du känner dig bättre! :)

Svar: Tack, jo det går framåt😊
Johanna

#2 - - M i A:

<3 Tack, behövde få perspektiv idag och det fick jag genom att läsa det här hos dig. Många dagar är jag fast mellan att sätta mig i skräddarställning eller skrika lungorna ur mig. Frustrerad. Vill framåt. Vill vara frisk och full med Power igen. Men det tar tid. Tid. Denna tid som man så ofta vill ska gå långsammare, men nu önskar jag ofta att den skulle ta och skynda sig. Men det tar den tid det tar. Så det så. Japp. I sinom tid är jag där också, i ett längre och större perspektiv. Kram!

Svar: Tack, vad glad jag blir att höra det😊 Jag hoppas ju att jag kan hjälpa någon med mina texter och erfarenheter. Sen hjälper det också mig mycket att skriva om det. Dels för att se hur långt jag ändå kommit men hoppas också att jag kan gå tillbaka och se min utveckling. Du kommer snart att få tillbaka din kraft igen, jag lovar! Kram och all styrka till dig💕✨
Johanna

#3 - - Tilda Barkselius:

Åh vad härligt att du mår så mycket bättre nu!! <3 <3

Svar: Tack, vad gullig du är😊🌺
Johanna

#4 - - mariaanderzon.se:

Så mycket igenkänning! Vi flyttade in i ny lägenhet mitt i mitt kaos och efter ett år kunde jag fortfarande inte portkoden, att lägga en sifferkombination på minnet gick bara inte. Fortfarande minns jag inte saker man bara säger utan måste skriva upp allt och dessutom skriva upp att jag ska kolla vad jag har skrivit upp ;)

Svar: Usch ja. Konstigt nog har jag inte haft så mycket problem med minnet, som tur var. Får jag fråga hur lång tid det tog för dig att bli frisk? Alltså innan det kändes som att du hade någorlunda normal energimängd?
Johanna

#5 - - yogapassion.blogg.se:

Härligt att du mår bättre! Det är bara att fortsätta framåt 😊

Svar: Tack! Precis jag jobbar på det ☺️💪
Johanna

#6 - - mariaanderzon.se:

Jag skulle inte se det som att jag är frisk än men jag ser mig heller inte som sjuk, jag har kravlat mig upp från botten och försöker väl komma upp till toppen nu där jag kan ha det lite härligt, typ :)
Jag har fortfarande problem med mitt minne, med att känna ork och LUST att göra saker, jag har väldigt svårt för att skriva och formulera mig(förut kunde jag skriva sida efter sida med akademisk bra text utan att blinka och nu tar det ibland timmar att skriva en simpel instagrampost)
Jag har svårt att sova i perioder samtidigt som jag har extremt stort sömnbehov vilket jag inte tycker att jag hade innan.
Men jag känner mig mycket mer peppad och levande nu, jag vill saker men orkar fortfarande inte allt. Men kanske är det så det kommer vara, kanske var det helt enkelt ohållbart att göra, tänka, grubbla, fixa och dona med så mycket som jag gjorde innan.


Svar: Tack för ditt svar! Ja, jag förstår, det verkar ju onekligen ta ett tag detta. Och det är väl lite så jag funderar också, att definitionen av frisk blir lite annorlunda. Det var ju inte riktigt hållbart eller "friskt" som man levde innan heller. All styrka till dig, kram!😊💪🌺
Johanna

#7 - - mariaanderzon.se:

Jag pluggade och jobbade på två jobb när jag "blev sjuk", egentligen var jag nog redan illa ute långt innan men jag är en krigare så jag sköt undan det... Nu såhär efter inser jag att jag nog aldrig mått bra som vuxen, jag har haft tid att analysera och reflektera över mitt liv och det är så sorgligt såhär i backspegeln att jag ångat runt som ett trasigt lok i över 10år.

Min lösning har varit att ändra hela mitt liv, jag fick så mycket insikter där nere i det mörka hålet samt när jag kravlade mig upp. Nu struntar jag i allt jag gjorde förut och satsar på att bygga upp mitt eget liv, mitt egna företag och bara göra det jag brinner för och tycker är kul. Jag är så evigt tacksam för att jag sparat så mycket pengar genom alla år, utan det vet jag inte vad jag hade tagit mig till, de system som ska hjälpa och stötta fungerar ju inte(blir galen).

Jag tror precis som du säger att man måste skapa sig ett NYTT liv, det gamla var bevisligen inte bra eftersom det tog knäcken på en. Tror dem flesta av oss lever liv vi inte egentligen valt för oss själva, vi är så påverkade av andra människor, normer, värderingar och samhället.

Massa kramar och kärlek <3

Svar: Man får onekligen en hel del tankeställare efter en sån här krasch. Vilket jag försöker ta vara på. Det är ju kroppens sätt att säga att något är väldigt fel och tydligen har man inte lyssnat tillräckligt innan.
Så fint att höra att det går så bra nu, låter som att du verkligen har fått en bra vändning! Kram på dig🌺✨💕
Johanna